Jag skrev i förra inlägget att jag skulle prioritera lite annat och umgås med familjen när tiden ännu fanns...

De två dagarna jag sedan var kvar hemma så träffade jag pappa varje dag och tog hand om honom. På söndagen åkte jag och Jimmy till Kreta, på tisdagen ringde min syster och faster och sa att pappa nu åkt in på sjukhus, han kunde inte ta hand om sig själv längre hemma. Jag ringde mormor och berättade, vi bestämde att jag inte skulle åka hem tidigare från Kreta utan stanna kvar veckan ut....

 

I lördags ringde mormor vid ett på dagen... Samtalet minns jag knappt, vet att jag log vid poolen och vi hade ätit lunch en timma tidigare. Jag minns att jag hörde på mormor att något hade hänt, "Hej lilla gumman, nu har pappat lämnat oss" 

 

Detta är alltså anledningen till att jag låtit bloggen vara ganska mycket under sommaren.... Allt har gått väldigt fort...

Det började egentligen veckan efter midsommar, jag och mormor var på Stinsen och shoppade, pappa ringde och sa att han varit hos läkaren i uppsala, han hade väldigt ont i höften och i revbenen så hans jobb hade sagt åt honom att kolla upp det. Jag minns inte vad de hade för förklaring till hans värk, men han blev hemskickad med recept på voltaren och en remiss tid till den 2 augisti (Detta var alltså slutat på juni)...

 

Jag kom och hälsade på pappa någon vecka senare på en lördag och såg att han var väldigt svullen i högra ögat, sa åt honom att vi måste in till sjukhuset och kolla upp det där. Vi bestämde att vi skulle åka på måndagen efter till Löwenströmska sjukhuset till när akuten. Jag märkte också att han var lite förvirrad och inte alls den pappa han alltid varit förut.

När vi kom till Löwet så kunde de inte göra så mycket där, utan de skickade iväg oss till St:Eriks ögonsjukhus. Vi fick träffa en läkare och de undersökte pappa... Jag hörde läkarena pratade om "ja då får vi misstänka..." och så blev det tyst... De ville att vi skulle åka dagen efter till Odensplans röngen. Problemet var bara att jag jobbade då, som tur var så hade min syster på pappas sida börjat höra av sig och var ville att ställa upp och hjälpa till.

 

De åkte dagen efter de två iväg och pappa fick träffa sin älsta dotter för första gången på 10 år. 

 

Dagen efter ringde St:Eriks pappa igen och bad honom gå ner till vårdcentralen för att ta blodprover. Vi åkte ner dagen efter innan mitt jobb, kom dit, och då hade inte sjukhuset skickat någon remiss så det var bara att åka hem igen... Jag bad min syster ringa till St:Eriks för att be dem skicka en remiss så vi kunde ta alla prover dagen efter. Jag minns att var väldigt arg och tyckte allt var väldigt jobbigt. (Samtidigt jobbade jag 40 timmar/veckan och hade dessutom ansvar för hela butiken, vilket gjorde mig väldigt stressad mitt i allt rea kaos)

Dagen efter tog vi proverna och det var överstökat. Tror detta skedde på en torsdag...

 

På tisdagen efter hade pappa fått en tid hos St:Eriks igen och ännu en gång fick min syster åka med honom. Vid tolv tror jag att min syster ringde och berättade att läkarna valt att göra en operation för att ta ut en bit från ögat för att analysera vad det kunde vara. Allt var fortfarande lugnt.

Hon ringde sen när operationen var klar och berättade att allt gått bra, men pappa hade blivit väldigt påverkad av det lugnanade han fick och han kunde inte riktigt prata själv. De väntade bara att läkaren skulle komma och säga att de skulle få åka hem igen...

Vid tre eller fyra ringde min syster igen, hon berättade att pappa skulle läggas in på sjukhuset, proverna han tagit veckan innan hade visat att han hade ett förhöjt kalcium värde i blodet, vilket inte var bra, han skulle läggas in på Karolinska sjukhuset. "De ska utreda Cancer också" minns jag att hon sa... Detta var droppen, jag var på jobbet och bröt ihop totalt. Jag tog min sista 30 minuters rast och pratade med jimmy, hann lugna ner mig på rasten och gick ut och jobba igen, livrädd för att pappa skulle ha cancer igen (han hade prostata cancer för 10 år sedan) efter en kort stund kom Jimmy in i butiken och jag bröt ihop totalt igen, min kollega visste allt så det var okej med henne att jag gick iväg.

Han fick mig att ringa mormor och tröstade mig, allt kändes så mycket bättre sen när han gått igen och jag ännu en gång lugnat ner mig.

Jag åkte till sjukhuset dage efter för att hälsa på pappa. Pratade med läkarna och det nämdes ingenting om cancer. De sa bara att han låg inne på grund av kalciumet i blodet och att de ville hålla koll på honom och försöka rätta till det. Cancern glömdes liksom bort och jag sköt undan den oron.

 

Pappa låg på sjukhuset i en vecka. Jag hade gett honom nummret till mitt jobb och han ringde dit två gånger för att prata, första gången han ringde så svarade jag och han frågade efter mamma (detta med kalciumet kunde göra honom förvirrad hade läkarna förklarat) Det var lite läskligt, han förstod inte ens att han hade frågat efter henne utan pratade på som vanligt så fort han förstått att det var jag.

Andra gången han ringde så grät han, att höra sin pappa gråta i telefonen är verkligen inte lätt. Han berättade att folk i hans rum på sjukhuset hade död där under natten, han hade sett personen ta sitt sista andetag och han upprepade flera gånger att det fanns lik på avledningen. Han ville verkligen hem.

Dagen innan han fick åka hem från sjukhuset åkte jag och min bror och hälsade på honom. Han sa att han mådde bra "Jag mår bra, alla värden är jätte fina säger alla läkare" Vi satt där ett par timmar innan vi fick prata med en läkare.

Pappa var som sagt väldigt förvirrad i allt detta och hade fått för sig att han hade cancer, jag förklarade för honom att det inte var så, han var ju bara inlagd för sitt kalcium värde. På direkten började han smsa och ringa folk och förklarade för dem att han inte alls hade cancer, han grät igen.

Till slut kom läkaren. Vi fick veta att pappa hade tumörer i kroppen, på revben, rygg och höfter. Detta förklarade nu varför han tidigare under sommaren hade ont i höften och revbenen, då han bara blev hemskickad med voltaren och en remiss till den 2 augusti (han låg på sjukhuset i slutet av juli, alltså var han så pass sjuk långt innan han ens skulle fått träffa den andra läkaen den 2 augusti)

Jag tyckte att tumörer lät lite bättre än cancer i alla fall. På något sätt så känns tumörer lite snällare än cancer. 

Läkarna visste inte så mycket mer, de visste inte om det var god-eller-elak artat.

Jag och Tommit åkte hem och jag kände mig tom men ändå lugn. Dagen efter ringde pappa igen och grät, han skulle få komma hem. Bort från alla lik som han sa..

 

Han skulle få komma hem eftersom kalciumet var bra igen och de behövde platsen för andra patienter. Han skulle hem och få en remiss till en onkelog (tumör/cancer läkare) efter att alla prover och provbiten från ögat var klart...

 

En vecka ungefär efter att han kommit hem så hade han fått en tid, den 8 augusti skulle han vara på Söder sjukhuset, jag var ledig den dagen och lovade att följa med honom. 

Jag kände mig ganska lugn fortfarande, det var ju "bara" tumörer, säkert god artade också.

Vi fick komma in ganska fort till läkaren och hon frågade frågor till pappa. Hon frågade vad vi visste och det var inte direkt mycket, vi visste att det fanns tumörer på tre ställen av kroppen, pappa sa att han hoppades på att det fanns någon behandling för honom så han skulle klara sig och bli frisk från detta... "Något sådant kan inte jag erbjuda" Jag bröt ihop totalt när jag förstod innebörden av läkaren ord. "Så jag kommer dö med detta?"

Läkaren berättade att det inte alls var tumörer på tre ställen... Det var Cancer, i hela kroppen. I sklettet från armbågarna till knäna, halsen, mjälten, lungorna,... ÖVERALLT! Detta var också anledningen till att hans öga var uppsvullet, det var även cancer där...

Jag vågade inte fråga något om hur lång tid han hade kvar, jag är bara 23 år, jag ska inte förlora min pappa än.

Hon förklarade att det antagligen inte var något ärftligt. Det pratades en stund och sen fick vi gå upp till provtagningen och ta nya blodprov för att sedan åka hem igen. 

Jag var verkligen helt förstörd men lyckades hålla mig någelunda lugn tills Jimmy kom hem från jobbet, då bröt jag ihop igen.

 

Dagarna gick, pappa fick återigen kontakt med sin bror, som faktiskt bor i samma ort som oss men som vi inte sätt på säkert 20 år. Han hjälpte pappa mycket med att handla mat och allt praktiskt, pratade med pappas jobb, fixade med försäkringar och så vidare. Min faster kom och hälsade på också och tog hand om andra praktiska saker, såg till att en städfirma kom och städa igenom lägenheten och så vidare.

När jag träffade min farbror första gången fick jag höra för första gången något om tiden "Det kommer gå väldigt fort nu" Det gjorde ont. Hur fort var det ingen som visste, men fort.

Pappa var mest sängliggades resten av tiden, när jag kom förbi så log han i sin säng, som egentligen är en soffa, trots att det i mitt rum fanns en nästan totalt oanvänd 160 säng så ville han ligga i vardagsrummet i sin bäddsoffa som han och mamma köpte i mitten på 90-talet. Han åt väldigt dåligt och man fick hela tiden se till att han åt något, vi köpte mat han kunde laga, vi köpte färdigmat han bara behövde slänga in i micron. Men han gjorde det inte, antaligen var han för svag. Han gick ner väldigt mycket i vikt, man såg nyckelbenen tydligt.

 

Sista gången jag såg min pappa var den 24 augusti, en vecka innan han somnade in. Han visste att jag skulle till Kreta med Jimmy och var glad för min skull. Min farbror fick mina nycklar till lägenheten för att kunna titta till pappa.

 

När vi kom fram till Kreta och hotellet smsade jag pappa "Hej pappa, svara inte på detta sms, det kostar dig massa pengar. Vi kom fram till hotellet för någon timma sedan och ligger just nu vid poolen och har det gott i 32 grader, det ryktas om 42 grader imorgon så värmen är inget att klaga på. Hoppas du mår bra och äter ordenligt (!). Hälsa alla och ring gärna mormor och berätta att jag mår bra. Kram Dessi"

När jag pratade med mormor igår så hade han inte ringt eller nämnt detta när de pratade dagen efter. Jag vet alltså inte om han ens lästa detta.

På Tisdagen skickade jag kort till mormor och pappa. Minns inte exakt vad jag skrev, men jag minns att jag skrev "hoppas du mår bra" i alla fall. 30 minuter efter att jag skickat iväg korten ringde min syster och  berättade det jag skrev i början. Att pappa nu åkt in på sjukhuset. 

Han fick aldrig med sig sin mobil så jag fick aldrig prata med honom. Mormor var och hälsade på honom och hon berättade att han sov mycket och hade inte mycket till krafter. Men han var ändå vid medvetande. Mormor hade inte heller sett något kort från mig, så jag vet inte heller om han ens fick kortet jag skickade.

 

Sen var det tyst i flera dagar, tills mormor ringde i lördags. 

 

Sedan dess har allt bara varit ett frågetecken runt allt, jag är ett tomt hål som är förvirrad och undrar när pappa ska ringa eller smsa mig om något totalt onödigt som han alltid gjorde. 

Det är mycket frågor och mycket som ska göras...Jag är 23 år och ska planera min pappas begravning, jag vet inte ens hur han vill begravas, vet inte om han ville kremeras, ha en gravsten, minneslund och allt sånt där...

 

Allt är ett enda stort hål av svart mörker...